Blog Image

Ordat av Ingela

Min blogg

Sedan 2012 bloggar jag på www.ingelanetz.wordpress.com
Några av mina favorittexter från den här bloggen har återuppstått där, annars är detta numer ett textarkiv som mest samlar digitalt damm.
Välkommen till min hemsida om du vill veta mer! http://www.ingelanetz.se

svart och farlig?

Från läraråren Posted on Wed, August 11, 2010 12:01:14

De finns överallt. Och de verkar bli fler och fler. Svartklädda, fulla av nitar och säkerhetsnålar. Långa svarta hårsvall, svartsminkade ögon och läppar.

Precis sådana som varenda normalt funtad människa byter sida på gatan för att slippa möta, speciellt om de är i grupp.

Musiken de lyssnar på är ett konstant bröl, och piercingarna så många att de näppeligen varken kan äta eller sova. Utomhus är de väl aldrig heller; likbleka som de är.

Deras stil verkar dessutom smitta. Yngre förmågor dyker plötsligt upp i en sorts ”lightversion” med bara lite svart runt ögonen och ett nitbälte, inspirerade av sina skräckinjagande äldre kompisar.

En av dem, med kolsvart mohikanfrisyr och en jättetagg i hakan, hugger tag i mig när jag kliver på bussen en eftermiddag. I ögonvrån ser jag hur två äldre damer på andra sidan bussgången drar efter andan och liksom redan ser mig rånad och död.

Jag hinner reflektera över att jag är priviligierad som jobbar i skolan. Den är faktiskt en av få platser där man dagligen tvingas möta sina egna fördomar och lära sig att se bortom allt det yttre. Ungdomar är fantastiskt skickliga på att testa allt till ytterlighet, så också klädstil och utseende.

Många har mött ungdomarna som ser rent livsfarliga ut, och som kanske till och med försöker verka livsfarliga, men ganska få är vi som fått möta människan innanför skalet!

Den poetiske killen som skriver långa dikter om vänskap och drömmer om att bli psykolog, den lilla flickan med rosa insida som drömmer om sitt hjärtas prins, eller en stark personlighet som bara inte vill låta sig tyglas, och som gillar att provocera.

Kläder och attribut är ett alldeles eget signalsystem, och i skolan finns alla förutsättningar för att lära sig tolka det. Liksom alla möjligheter att möta människor just som människor, utan skyddande skal.

Jag dras ner på sätet bredvid ”mohikanen”, och erbjuds en jättekram. Det blir ett kärt återseende, och vi pladdrar oavbrutet på om gymnasiet, nya lärare på gamla skolan och framtidsplaner hela bussresan. Inte förrän vi är nästan hemma kommer jag att tänka på de två damerna. Jag vrider på huvudet och ser på dem. De verkar ha kommit över den första chocken, och jag ler lugnande. När jag kliver av bussen har jag på tungan att förklara; ”jag är lärare, han en gammal elev”, men jag låter bli. Tänker att varför ska jag be om ursäkt för att jag, en till utseendet rätt normal kvinna på dryga tretti, är kompis med en kille som ser ut som vore han hämtad ur en amerikansk B-skräckfilm. Tänker att damerna gott kan få brottas med sina fördomar ett slag.

Skamsen inser jag två minuter senare att jag definitivt skulle behöva brottas lite mer med mina fördomar. Hur kan jag vara så bombsäker på vad de äldre damerna tänker och tycker?! När jag blir gammal kommer jag ju inte att vara rädd för Erik med mohikanfrisyren, eller…?



msn-miraklet

Från läraråren Posted on Wed, August 11, 2010 12:00:07

Han är tyst, trött och trumpen. Eller möjligen trött, trumpen och tyst. Alltid.

Han går i nian och jag kämpar varenda dag med att få honom att planera, få honom att läsa, göra läxor, svara på frågor, bara prata med mig.

I kollegiet suckar vi frustrerat. Nej, han har ingen diagnos, han har inget uttalat behov av specialundervisning och stöd, men likväl lever han med ständigt hot om att inte nå målen.

Jag testar allt. Förmaningar, skämt, förtroliga promenadsamtal (som inte blir särskild förtroliga eftersom han knappt säger ett ord och bara svara enstavigt på mina frågor), arga appeller… han är fortfarande lika trumpen, trött och, framför allt, tyst.

Men så inträffar miraklet. Han pratar med mig! Han berättar om sin favoritmusik, spelar till och med upp en låt, han skojar och skämtar, han tipsar om bra Internetsajter. Jag häpnar och svarar förundrad och lycklig på hans frågor och kommentarer. Samtalet flyter glatt och otvunget en lång stund. Jag börjar fundera över hur den här verbale, trevlige, socialt begåvade killen kan ha det så otroligt jobbigt i skolan. Och varför han aldrig visat den här sidan av sig själv förut.

Så kommer frågan:

-Vilken är den lyckligaste dagen i ditt liv?

Han som knappt svarat på tilltal, som aldrig tidigare visat det minsta intresse för samtal eller ens någon form av relation, han ställer denna fråga till mig! Och han verkar dessutom ärligt intresserad av svaret!

Jag funderar en stund, och när jag svarat kommer hans replik blixtsnabbt, han har liksom bara väntat på att få berätta:

-Mitt livs bästa dag var igår när jag blev ihop med Anna!

Mitt hjärta vill nästan stanna. Jag känner hur jag ler med hela kroppen. Vad var det som plötsligt hände? Varför kom alla ord plötsligt så lätt, varför valde han att ge mig ett förtroende just nu? Efter en stund vågar jag ställa frågan.

–Hur kommer det sig att det är så lätt att prata nu?

Hans svar är enkelt. Men lämnar också tusen nya frågor. Hur bra eller dåliga är vi egentligen på att möta eleverna där de befinner sig? I deras vardag? På deras vis?

Ska vi ens gå dem till mötes, eller är vår uppgift att fostra dem in i det samhälle vår föräldrageneration och i viss mån vi själva byggt upp? Hur ska jag som pedagog ställa mig till detta nya?

Vi sitter inte i klassrummet och pratar, han och jag.

Vi sitter framför varsin dator en sen kväll och pratar på msn.

Hans svar är enkelt.

-Det är lättare att prata på datorn.

Kan man sätta betyg på det?



På knä för en femåring

Från läraråren Posted on Wed, August 11, 2010 11:52:06

Min dotter, fem år, har vid några tillfällen följt med mig till jobbet.

Hon konstaterar glatt att hon ”praoar” i skolan. Jag tror inte att hon riktigt förstår innebörden av ordet, men hennes närvaro i skolan ger en upplevelse på flera sätt! Bara att se femåringen bland högstadieeleverna sätter perspektiv på begreppen ”stor” och ”liten”. Hon, som hemma är en ”stor tjej” och klarar allting själv (nåja), blir plötsligt bara en tvärhand hög och så oändligt pluttig i jämförelse med de gigantiska åttorna.

Själv känner hon sig superstor; hon är ju på HÖGstadiet, och svassar omkring med viktigt min, medan tonårstjejerna med längtan i rösten viskar till varandra –åååh, vad gullig…!

Nästa spännande, och rent hjärteknipande, iakttagelse, är hur vissa elever, företrädesvis killar, plötsligt liksom vaknar ur sin dataspels- och moppedvala och visar en sida av sig själva som jag aldrig kunnat gissa fanns där.

De sätter sig på huk, pratar med mjuk röst, ler och skrattar, ställer skojiga frågor och erbjuder femåringen att sitta i knä, hålla i hand eller till och med följa med på lektion!

Det är en fröjd att se och det blir bara bättre!

Effekten av killarnas beteende är nämligen att tjejerna, som i vanliga fall inte är det minsta intresserade av sina barnsliga manliga klasskamrater, upptäcker att de har sidor som är både trevliga och attraktiva. De samlas kring sitt gemensamma ”projekt” (som är synnerligen nöjd med uppmärksamheten), hjälps åt och kompletterar varandra på ett ypperligt sätt.

Så mycket undervisning brukar det nu inte bli när dottern är med i klassrummet, ingen varken hör eller ser mig när femåringen med spretiga bokstäver skriver ”NU ER DET RAST” på whiteboarden (ivrigt påhejad av den knästående ”fancluben” omkring henne).

Men att möta någon i en annan ålder måste väl absolut kategoriseras som Livskunskap eller EQ eller vad vi nu vill kalla det. Att träna sig i att samtala med någon som har ett helt annat perspektiv på tillvaron, att vara empatisk och inkännande, det är förmågor som räcker långt. Att dessutom få upptäcka nya sidor hos sig själv och sina klasskamrater stärker självkänsla och självkännedom. En bieffekt är naturligtvis också att självförtroendet hos femåringen stärks, något som en mamma dock inte alltid tycker behövs..! Kanske skulle vi tänka precis tvärtom när vi sliter vårt hår för att få ut högstadieeleverna på vettiga PRAO-platser varenda termin. Kanske skulle vi bara placera dem i biblioteket och bjuda dit bygdens dagisgrupper för högläsning och samtal om viktiga ting!

I slutet av sommarlovet kommer dottern bestämt tågande med telefonen i högsta hugg.

–Jag har tråkigt, jag vill leka med Kalle. Vad har han för nummer?

Kalle har inte tid att leka just den dagen, men det är leende och värme i hans röst när han lovar att ringa en annan dag. Kalle gick ut nian i juni.