-Dra åt helvete! Fuck you! Du kommer ångra att du nånsin ville lära känna mig!
Lika snabbt som hon spottat ur sig orden stegar hon ut ur klassrummet och drämmer igen dörren efter sig.
Det är min första dag på nya jobbet. En omtyckt lärare har slutat. Jag är satt att ta över hennes klasser och mentorsgrupp och jag har sett fram emot den här dagen med stor förväntan!
Tystnaden i klassrummet är kompakt. Allas ögon är på mig och jag inser att jag nu vägs, mäts och prövas. Jag tänker inte. Jag är i det närmaste paralyserad.
Jag hade självklart insett att jag skulle bli ”testad”. Papperslappar och suddigum, elever med påhittade namn och mycket fniss bakom min rygg. Men det här! Jag ville ju bara säga hej….

Jag följer efter henne. Hon sitter på huk vid sitt skåp utanför klassrummet. Ryggen är ilsken och avvisande, och hon bevärdigar mig inte med en blick. Jag smakar på ord och meningar, men förkastar allt. Jag har ingen aning om vad jag ska säga eller göra. INGEN ANING! Den här tjejen tillhör min mentorgrupp; vi ska träffas varje morgon, vi ska planera, vi ska ha utvecklingssamtal… Alltså måste jag på något vis bryta isen. Men hjärnan är tom. Det kommer inga ord.
Så jag sitter på en bänk bakom hennes rygg. Tyst.
Hon rumstrerar om i skåpet och sänder ilska genom skuldrorna. Jag sitter kvar.
Jag kan helt enkelt inget annat. Och nånting inom mig säger ”vad du än gör, gå inte nu!” Det går en evighet. Hon säger ingenting. Jag säger ingenting. Efter ännu en evighet suckar hon, reser sig och går tillbaka in i klassrummet. Jag känner mig otroligt förvirrad när jag går efter. Har jag gjort rätt? Fel? Finns det en instruktionsbok?

Två år senare ger samma flicka mig ett brev på avslutningsdagen. En mening får mitt hjärta att svämma över: ”…minns du första dagen? Jag bara svor åt dig men du satt kvar. Du övergav mig inte. Tack.”

Det är ofattbart svårt att vara lärare, och jag tror i ärlighetens namn inte att aldrig så många kurser och instruktionsböcker i konflikthantering kan förbereda oss för verklighetens terrorattacker och kalla krig i klassrummet. Alldeles för ofta dras också jag med i krigen med verbala vapen, men flickan med brevet har lärt mig en läxa för livet: Jag är den som är vuxen, jag är den som ska stanna och vänta. Jag är den som aldrig får överge.

Ingela Netz 060504