I en krönika för Lärarnas tidning skrev jag för några år
sedan om olika elevtyper, eller snarare stereotyper. Ni vet, tjejen som skickligt läser av vad jag som lärare ”är ute efter”, och nästan utplånar sin
egen personlighet för att hela tiden göra ”rätt”. Eller killen som högljudd
och stöddig sitter längst bak i klassrummet och stör och förstör. Jag hade
säkert kunnat dra slutsatser om vilka uppväxt- och familjeförhållanden de levde
i också. De är vanliga, de där stereotyperna. Jag tror faktiskt att de till och
med finns beskrivna i någon av psykologiböckerna man läste på lärarhögskolan.

Jag blir ganska rejält generad när jag läser krönikan nu. Känner
att jag skulle behöva dra ner skämsmössan långt över ögonen. Inte mycket till
reflektion eller normkritiskt tänkande där, inte!

Som jag skrev då skulle jag aldrig uttrycka mig idag. Knappt
tio år senare kan jag konstatera att min kunskap är djupare, min kompetens
bredare och mina förklaringsmodeller betydligt mer ödmjuka inför alla de
perspektiv som skulle kunna belysa en fråga eller ett problem. Och det är ju det som är så häftigt! Bort med skämsmössan!
Flaggan i topp och trumpetfanfarer; jag är en lärande människa! Jag är vuxen, utbildad och
väletablerad, men långt ifrån färdig.

Den där viljan till rörelse! Viljan till att vara i ständig
förändring, måste man famna som lärare, som skolledare, som skolutvecklare. Som jag ser det av två lika tungt vägande skäl. Det ena
handlar om mig själv. Om att jag ska kunna sitta här om tio år till och
konstatera att jag inte stannat. För om jag stannar, så kommer jag ofelbart i
otakt med min omgivning. Och det kan man behöva göra ibland, tro inte annat. Det
finns naturligtvis värden i tillvaron som man definitivt är beredd att dra i
nödbromsen för att rädda. Men om man tänker på värdering som ett verb istället för som ett substantiv; någonting
man gör, inte någonting man har (tack, Troed Troedsson och Camilla Hending, http://paradigmmaklarna.com/?p=1263 , vars formulering jag snor) så är vi tillbaka i ett bejakande av rörelsen i alla
fall! Så för min egen skull, för min förståelse av världen, och för att jag ska
kunna famna den och känna att jag är en del av den, behöver jag förstå, acceptera
och bejaka att jag förändras.

Det andra skälet handlar om dem jag möter. Ingen människa
går genom livet utan att påverka eller göra intryck på andra. Somliga ägnar
hela sitt liv åt att göra just detta. Det är ett oerhört ansvar och ett
fantastiskt förtroende när en annan människa tillåter mig att göra intryck på
henne. En del av oss får till och med betalt för att göra det. Vi som jobbar i och för och med skola, har ett uppdrag som
kräver ett stort mått av ödmjukhet inför det faktum att det som man hela tiden
måste låta sina egna kunskaper och erfarenheter ”studsa” emot är i rörelse!
Barn och unga som växer, utvecklas och förändras. Ett samhälle om ser annorlunda ut idag jämfört med igår. Den elev du möter i augusti
är inte samma elev du sa hej då till i juni. Den skolledare jag möter i oktober
är inte densamma som i april. Den skola vi alla älskar och brinner för kan
omöjligt vara samma skola som den var förr, eller ens förra veckan. Den skolpolitiker som talar i Almedalen i dag är inte
densamma som när han/hon talade i Almedalen förra året (eller jo, kanske,
förresten.. smiley)

Det är jobbigt. Det är jobbigt och skitsvårt att vara en
lärande människa i ständig rörelse. Man blir åksjuk och tappar riktningen och
måste kasta gamla sanningar överbord. Men det finns helt enkelt inget
alternativ, och det är jäklar så roligt när man stannar upp och ser bakåt och
upptäcker vilken resa man faktiskt gjort!

Så. Som sagt. Flaggan i topp, skämsmössan av! Lärare och skolledare
som är lärande människor kommer att skapa och omskapa en lärande skola -i
ständig rörelse!